Ni vet när man har höga förväntingar om saker och ting?

Du vill så gärna tro på det men samtidigt går det inte för du är så rädd att bli besviken?

Sen helt plötsligt blir du besviken, innan motsattsen änns ha hunnit visa sig.
Eller att nått har hänt över huvud taget egentligen.

Du bara hoppas så innerligt mycke att det verkligen ska ske och önskar inget annat.

Du bara vill att de verkligen blir SÅ!

Men då du ingen respons får blir du lack?

Jag har som ju sagt tidigare (kanske inte här), men att jag inte har några direkta problem längre.

Men därför blir ja besviken och jätteirriterad över små skitsaker numer.

Minsta lilla tvekan från min sida o ja vill sätta mig och grina.

Jag känner "lixom, WTF?!?!?!?"

Jag måste ha allvarliga humörfel på riktigt. Ingen nyhet för vissa säkert :D

Men på fullaste allvar, jag börjar bli rädd för hur ja reagerar nuförtiden.

Jag gapar o skriker ju inte rätt ut fasten ja kanske vill.

Nej jag lossas som allt är frid o fröjd..

Och jag visar de verkligen inte mot personen i fråga jag vill säga "men SKÄRP dig för helvete!!"

Neeeej då.. varför skulle jag? Jag kan ju bli lämnad i diket o sparkad på av en alpacka eller nått.

Nu svävar jag iväg igen. I vanlig ordning har ja redan tappat bort mig själv i det här.

Jag måste sluta tro så mycke på saker.

Jag bör egentligen helt enkelt bara vara totalt iskall till det ja vill sker, sker.

Men samtidigt är de aldrig dumt att vara glad.

Man kan ju inte vara glad i onödan sägs det. Vilket säkert stämmer.

Men jag känner att besvikelsen blir större när ja vart så förväntansfull och glad..

Och sen bara PPPPPPPPOOOOOOOOFFFFF så gick de skiten i  stöpet.

Allt var lögn och skitsnack. Men jag hoppades, jag ville och jag visade.

Nej usch.. Nu har ja sagt för mycke redan..

Jag är inte den dummaste som vandrat på denna jord..

Men jag känner mig så jävla lurad hela tiden över allting..